Är inte träning träning? Oavsett gren?

Emil i freestyle

Länge hade Sveriges Hundungdom huvudmannaskapet för freestylen i Sverige. Numera ligger den under SKK.

Fortfarande finns dock stämpeln ”ungdomsgren” på sporten. Med det finns både för och nackdelar.

Självklart tycker jag att det är underbart att ungdomar vågar sig ut på planen. I freestylen känner de sig välkomna och accepterade för det som de lyckats skapa med sina hundar. Sammanhållningen är god, och som nytt ekipage är det lätt att hoppa in och göra sig bekant med de andra tävlande.
På lydnadsplanen eller i brukset, där gubbarna med skägg och fjällrävenbyxorna regerar, är det svårt att komma med något. Gubbarna smått fnissar åt ”de små flickorna, de försöker ju i alla fall”. Och därmed är det självklart svårt att visa att man faktiskt går för något, eller för den delen få en ärlig chans att bli ”en i gänget”.

Freestylen främjar våra ungdomar med hund och deras träning samt känsla för djur.
Dock känns det lite tråkigt varje gång man konverserar med en” vuxen” som är intresserad av kurs, där det senare visar sig att det var tänkt till deras 8-åriga dotter, och för dem en självklarhet, för ”inte skulle dom”. Detta händer sällan inför mina tävlingslydnadskurser.

Pelle i agility

Det är svårt att få de nya grenarna att slå igenom med den respekt de faktiskt förtjänar.

För en tid sedan blev jag något chockad. Tränade för en man som själv stred för agilityns genomslag  på 80-talet, och kämpade för dess respekt. Jag visade upp ett freestyletrick som jag nyss lärt in och var stolt över, som respons fick jag ”haha vad gulligt, hur går det med fria följet?”.

Hundträning är väll hundträning?

För mig är alla grenar hundträning, och alla innehåller trick.

Om det så är slalom mellan benen, apportering, hopp över hinder eller hitta gubbe i skogen – så är det trick!
Vissa trick tar längre tid att lära in, vissa går fort.

Pelle klass Elit lydnad

Och om all träning är träning, varför är då viss träning klassad som ”svårare” och viss är ”för lillflickan”?
Att träna apportering, eller slalom mellan benen kan vilken 10-åring som helst klara av, så länge man har en hund som är sugen på momentet.
Men rutskick eller att balansera hunden på axeln går jag sällan igenom på mina barnkurser – det är för svårt. Men skulle en 10-åring klara detta, vad tror ni gubbarna blir mest imponerade av? När Lisa och Fido kör elitens rutskick eller Fido som balanserar på Lisas axel?

Samtliga grenar går att göra barnvariant och vuxenvariant på! Dessutom är Sverige ganska ensamma om att ha så många ungdomar i freestylen som vi har, internationellt är det en ”vuxengren”.

Icke hundfolk

De som själv inte tränar hund, dömer efter vad de ser. Och när jag publiktränar i kungsträdgården är för mina hundar strunt samma vilken gren vi kör, det är störningen vi vill ha.

Plötsligt är det inte de dömande ögonen som på brukshundklubbarna, utan tvärtom.

Kör jag där ett fritt följ så rycker folk på axlarna, men när min lilla papillon backar runt mig, hoppar över mina utsträckta armar eller kryper baklänges – då kommer applåder!

Samma okunskap?

Är det då inte samma okunskap på brukshundklubbarna som i Kungsträdgården?

De i kungsträdgården vet inte hur mycket tid jag lagt på att finslipa det där fria följet, eller för den delen vad domaren dömer efter.

Men inte heller vet de på brukshundklubbarna hur mycket jag tränat och tragglat för att få till ”just det där tricket”, och återigen, vad domaren dömer efter.

Så hur kommer freestylen framåt?

Gäller samma som agility så får vi väll vänta 20 år (eller mer, då jag inte skulle klassa agilityn som godkänd i alla bruksgubbars ögon). Men inte vill jag kämpa och dra tills jag är över 40 för att lyckas imponera en bruksgubbe! Då vill jag minsann ha kommit längre än så!

Emil under sökträning

För mig är det ganska otroligt att de som tror sig ”veta bäst” är de som inte kan se hur mycket träning som ligger bakom det jag gör med mina hundar.

Fram tills dess får bruksgubbarna ”kämpa i skogen” med sitt uppletande, och vi ”flickor kan leka freestyle med våra hundar” på apellplanen (om inte de vill köra lydnad det vill säga, då får vi leka på annan plats).

Så vi får väll vänta vi freestylefolk, vänta på att bruksgubbarna ska ta av sig kepsen, klia sig i huvudet och försöka lära sin schnauzer en bakåtvolt.